Kullamannen 2022 - race report
När riddaren tittar in i mina ögon innan start så gjuter han mod i min kropp, men han ser oxå rakt igenom mig in till hjärtat och jag förstår att det kommer att göra ont. Hur ont är det ingen som vet…
Musiken ljuder riddaren rider iväg, starten går, eldslågorna slår upp längs sidorna - nu börjar det som skall blir mitt livs längsta lopp.
Platten i Båstad:
Lätt o bra kropp, startade nära Linda och vi började springa tillsammans längs stranden. Känslan är att det går lite för fort.
Över Bjärehalvön:
Känns bra med uppför och nedför om vart annat, månen lyser vackert på oss. Vänster vad känns lite grann och det oroar mig lite för om den ska hålla hela vägen. Njuter av upplevelsen att ändå få springa.
Grevie backar:
Möter Jonas o Martin som hejar på oss i Grevie. Känns vackert att få springa i backarna och en bra känsla i kropp o själ. Får jag chansen så kommer jag gärna springa här i dagtid oxå.
Platten mot Vejbystrand:
Lite mycket asfalt, vaden o baksidorna görs sig påminda. Försöker hålla nere farten på mig o min fru. Vi hejar på Kjellerteg som springer 100 Miles när han springer om oss.
Vejbystrand - Ängelholm
Det matar på och det känns ganska bra även om distansrekord för året görs redan vid 27km.
Månen lyser över bukten, jag tror det är den vackraste novembernatten som skådat längs denna kust.
Mörkaskogen i Ängelholm:
Innan loppet såg jag fram mot att få lite variation här i skogen… men fort längtar jag tillbaka till stranden för skogen tar ”aldrig slut” . Det är fortfarande mest löpning fast höftböjarna börja bli slitna. Jag är pigg för att vara kl 5 på morgonen. Men frågan är om skogen kommer ta slut… magen är inte heller stabil. Snart Råbocka, bara några svängar till.
Jonas bjuder på första artros provtagningen
Äter len halv bulle o packar ny energi på dropbagstationen
Ängelholm - Svanshall:
Bra känsla ut från stationen, de få minutrarna jag satt gjorde att energin kom tillbaka. Första 5 km ut från station känns nästan lätta. Springer om några enstaka löpare. Benen känns inte bra, framsidorna börja bli grymt trötta. Börjar gå bitvis även på även om Linda manar på mig så det inte blir så mycket av gång. Benen blir tröttare o tröttare. Fina ängar passerad och fortsatt fantastiskt väder och sista mörkret försvinner när dagsljuset strålar in över oss. Sebastian ringer och hejar på mig, det glädjer mig. Det börjar kännas som att jag kanske klarar det. Men benen är trötta.
Svanshall - Mölle
Linda får allt mer spring i benen och jag allt mindre. Snart så är mina framsidor slut och vänster knä börjar att smärta. I Arilds delar vi på oss när Linda fotat massa kort och känts helt superstark. Nu sänker jag farten ytterligare. Knät börjar göra rejält ont. Jag går upp på åsen över ängarna och filmar en kort snutt näst jag passerar mitt distansrekord. Gråten av glädje och smärta gör sig påmind ordentligt för första gången. Nedför blir ett rent hel*ete smärtan gör att jag måste stötta mig med en käpp när det är brant. Stannar och lindar om knät med min elastiska linda, men ingen förbättring. Tar Alvedon och bestämmer mig att inget ska stoppa mig nu.
Mölle - Josefinelust
Tejpar knät i Mölle, döljer för sjukvårdspersonal hur ont jag har. Äter o dricker lite snabbt på stationen där många verkar trivas. Jag vill bara ut o fortsätta upp på kullen. Anders, Lena, Noah och Petter möter upp i skogen. Jag är så glad att se dom och tårarna kommer så fort jag pratar. Nytt prov för artos-forskningen. Fortsätter gå, ganska fort uppför när det är platt men nedför är jag jättelångsam varje steg ned är fruktansvärd. Oscar springer om mig och vi pratar lite kort, alla små samtal är så uppskattade.
I dom branta nedförsbackarna åker jag på rumpan så fort det är möjligt, varje trädgren som går att hålla sig tar jag emot mig med. Ett tag så frågar nästan alla snälla medlöpare om jag behöver hjälp, men ett snällt nej tack det går bra…fast det går ju inte så bra. Tiden går långsamt framåt och det verkar som jag inte kommer närmare målet. Hittar en annan halt löpare att gå med en stund, det känns lite bättre då. Ut på asfalten med 8 km kvar, äntligen känns det nära igen, börjar hitta en teknik att springa nedför utan att stödja på vänster knä. Det går plötsligt inte jättelångsamt utför flacka backar. Ser kontrollen i Josefinelust, döljer åter min smärta. Han som jag gick med ligger på stationen med benen högt. Han blir första löparen jag passerar på 2-3 mil.
Josefinelust - Mölle
7 km och fylld av lycka att jag kommer klara det. Passerar min sten jag bröt näsan på för några år sedan, gick bra denna gång.
Snart därpå möte Lindas kompis Anna upp med familj hon får en stor kram när jag gråter på hennes axel - det gör ont, jag är trött jag är lycklig. Jag o hela hennes familjen går hela vägen runt fyren tillsammans. Vid fyren så bjuder Lena o Noah på ett härligt välkomnade som verkligen värmde och ett nytt artros provtagning.
Sista 4 km in så njuter jag fast det gör ont, det får nästan smärtan att försvinna. Solen lyser på mig, Anders och Petter fotar och filmar. Min dröm om att klara dessa 100+ km kommer gå i uppfyllelse jag kommer komma till målen. Som jag har kämpat sen artos beskedet för att nå hit, sen att så göra det som en dela av Salomonfamiljen har satt en guldkant på det hela, sen jag börja titta på att springa ultra trail har jag velat vara där jag är, att klara 100 + km på ett tufft trail-lopp.
Målgången :
Linda och Oscar möter upp med stora leenden 200 meter från mål, några tårar till av glädje faller. Jag springer över mållinjen med ett stort uttröttat leende. Linda tar emot mig, benen bär nästan inte. Sätter mig i tältet med medaljen runt halsen.
Stolt över min insats
Imponerad av mitt pannben.
Glad över känslan att känslorna är på utsidan.
Ärad av alla som följt mitt lopp och stöttat mig. Tack!
När jag ska gå till Salomon huset, så bär inte benen. Linda o Oscar får stötta mig till bilen.
PS. höfterna kändes bra hela loppet. Mina knän har återhämtat sig en månad senare
Mvh Peder